Originaltitel: Coneheads
Regissör: Steve Barron 
Utgivningsår: 1993
Längd: 88 min

Från den utomjordiska Coneheadcivilistationen kommer det mycket speciella men på det hela taget harmlösa äkta paret Beldar och Prymaat Conehead och slår sig ner på Jorden. Dom försöker förgäves smälta in i det amerikanska samhället, men trots att dom envist hävdar att dom är från Frankrike, lyckas dom bisarra, huggtandsförsedda och tvålätande rymdvarelserna aldrig att bli riktigt accepterade bland grannarna. Åtminstone inte förrän deras dotter Connie föds och växer upp till en av skolans populäraste tjejer. Men deras fridsamma familjedagar i USA är räknade. Inte nog med att amerikanska immigrationsmyndigheter är dom hack i häl. Högsta rådet på planeten Remulak förväntar sig dessutom att Beldar ska leda en flotta och invadera Jorden.

Detta är egentligen en hemsk film, men för mig innebär den riktiga minnen från barndomen :) Jag har nog sett denna film hundra gånger! Den är sååå irriterande och barnsligt fånig! Coneheadsen irriterar mig som fan! Deras sätt, prat och skratt är förfärligt :) Men ändå är denna film en film som tillhör kategorin "underbar kultfilm". "Mebs! Authority figures!" Det fantastiska språket lyfter hela denna galet underbara film ytterligare ett snäpp! Vi ser många kända ansikten som Dan Aykroyd, Adam Sandler, Drew Carey, David Spade, Kevin Nealon, Jason Alexander, Ellen DeGeneres, Jane Curtin och Chris Farley.

Originaltitel: Session 9 
Regissör: Brad Anderson
Utgivningsår: 2001
Längd: 100 min 

På ett övergivet mentalsjukhus brådskar en grupp asbestsanerare med att få klart sitt arbete inom utlovad tid. Det som egentligen skulle ha varit ett relativt enkelt uppdrag kompliceras av dom spända relationerna inom arbetslaget - Hank har ett förhållande med Phils före detta och Gordon har problem med sin nyfödda baby. Olustkänslorna i gruppen växer, katalyserade av husets mörka förflutna. Mike lyssnar som besatt på upphittade band från sessioner med en patient med multipel personlighetssyndrom och när Hank försvinner spårlöst sätter rädslan sina spår. Mentalsjukhusets sista händelser visar sig bli de mest skrämmande av alla…

Den första halvan av filmen är ganska händelselös - men samtidigt är det där historien berättas. Och även om det va händelselöst så ville man bara se mer. Det är en väldigt speciell känsla som byggs upp även om finalen blev lite av en besvikelse... Jag trodde något helt annat skulle hända (vilket i mitt huvud hadet varit bättre), men så va tyvärr inte fallet. Ibland hände det till och med att jag tappade fokus och fattade inte vad som hände riktigt... Men jag måste ändå ge det två plus i kanten för att det utspelade sig på ett mentalsjukhus samt att den va faktiskt kuslig emellanåt.