Originaltitel: Coyote ugly
Regissör: David McNally
Utgivningsår: 2000
Längd: 100 min

Violet packar väskan och flyttarfrån sin pappa i sömniga Jersey för en karriär som låtskrivare i New York. Men trots hög ambition, envishet och talang är konkurrensen i skivbranschen för tuff, istället får hon ta jobb som bartender på klubben Coyote Ugly. En hektisk karriär tar fart och med nya vänner och ny pojkvän leker plötsligt livet i den pulserande storstaden. Snart börjar Violet bli van med dom krav som ställs på hennes arbete. Hon fortsätter att odla sina låtskrivarambitioner men plågas fortfarande av rampfeber när hon tvingas sjunga för folk. Frågan är om hon är villig att riskera allt för att ge sin dröm en chans till.

Denna film är egentligen ganska tråkig, men jag gillar den skarpt faktiskt! Älskar hela grejen med bardans och "se-men-inte-röra"-attityden på bardisken mot dom kladdiga männen :) Jag hade själv lätt kunnat ta ett sånt jobb om jag hade kroppen för det! Filmen är en blandning mellan drama och en skvätt komedi och är en feelgood film som inte ska tas alltför seriöst. Mycket sexiga tjejer och bra musik bjuds det massor av iallafall! Ser fler kända ansikten som John Goodman, Tyra Banks och LeAnn Rimes (även om jag inte förstår vad Tyra Banks gör i denna film, helt seriöst).

Originaltitel: Hong yi xiao nu hai
Regissör: Cheng Wei-Hao
Utgivningsår: 2015
Längd: 93 min

Taichung, mars 1998 - Efter en släktings begravning tittar familjen på deras resevideo där dom vandrar i bergen och upptäcker en flicka i röd klänning som går längst bak i kön. Ingen vet vem flickan är, eller ens kommer ihåg henne. En efter en försvinner befolkningen i staden där dom bor, och hittas efter några veckor. Då är dom helt i chock och pratar om den cirkulerande vandringssägen i Taiwan om "Den urbana legenden om den lilla flickan i rött". Legenden går tillbaka till en urgammal kinesisk bok där det finns en avbildning av "Shanhaijing", en varelse i rött som drar nytta av folks girighet och svaghet för att locka in dom i de djupa bergen innan man planterar dom som träd i skogen. Vissa hävdar att den lilla flickan är djävulen själv, men ingen vet med säkerhet vem eller vad hon är. Ursprunget till den lilla flickan i rött är fortfarande en myt.

Denna filmen va okej faktiskt! Filmen är baserad på verkliga händelser kring denna myt. Älskar berättelser om gamla myter runtom i hela världen. Även om filmen klassas som skräckfilm, så når den inte ända upp i kategoring "skräck". Trots att vissa scener skulle kunna bli bra skräckscener, så faller den lite på dålig specialeffekterna, tyvärr. Filmen är lite psyko i sig, men den är faktiskt spännande! 

Originaltitel: Emelie
Regissör: Michael Thelin
Utgivningsår: 2015
Längd: 82 min

Hon har ett gulligt leende. Barnen älskar henne så fort hon kliver in genom dörren. Anna verkar vara helt perfekt, men hon är bra på att låtsas… Paret Thompson får återbud från den vanliga barnvakten när dom ska fira sin bröllopsdag. I sista stund får dom tag på Anna som kan se efter deras tre barn. Men efter att föräldrarna åkt iväg börjar äldste sonen Jacob ana oråd. Annas lekar och påhitt känns olustiga och det känns som hon har en dold avsikt till att befinna sig i huset. Elvaårige Jacob inser att det är en främling i hans hus, en mycket farlig främling.

Jag gillade denna faktiskt. Det är spännande thriller. Filmen bygger upp en spänning redan från början, och man vill hela tiden veta vad som kommer att hända. Lite småseg emellanåt, och jävligt våldsam och grotesk ibland. Hon är ju helt psycho den där Anna alltså. Blev så arg på hennes beteende. Filmen påminner lite om "The Stepfather". Ganska många likheter, men det är ju ändå en helt annan film. 

Originaltitel: Starry eyes
Regissör: Kevin Kolsch & Dennis Widmyer
Utgivningsår: 2014
Längd: 98 min

Sarah – ett talangfullt och ungt stjärnskott som jobbar hårt för att kunna bli någon i Hollywood. Hon jobbar som servitris, men gör allt för att byta karriär och nå sin dröm. En dag får hon ett erbjudande av Astraeus Pictures som hon inte kan tacka nej till: en roll i skräckfilmen ”The Silver Scream” med det lockande löftet om att hon kommer att bli känd över en natt. Enda haken är att hon först måste hon ingå ett dödligt avtal i utbyte.

Bläh. Jag trodde filmen skulle vara bra. Den börjar spännande och man väntar hela tiden på att DET ska hända. Det är verkligen "wait for it.... wait for it..." men det kommer aldrig. Filmen blir bara långtråkig och slutet ska vi, som vanligt, inte ens prata om. Jag förstår inte flugan med att göra filmer med otroligt dåliga slut. Vad hände med alla bra slut? Jag ser hellre ett "dom goda segrar medan dom onda stupar" än det här. Hellre ett förutsägbart slut än dåliga slut man bara blir arg på. Ett plus ska dock Sarah ha, som spelar en otroligt bra roll efter att hon ingått det dödliga avtalet. Bara hennes utseende och kroppspråk gav mig kalla kårar!

Originaltitel: The ringer
Regissör: Barry W Blaustein
Utgivningsår: 2005
Längd: 94 min

Steve hamnar i stora ekonomiska problem. Rikigt stora. Hans kusin kommer med den utmärkta idén att Steve ska fejka att han är gravt förståndshandikappad och delta i Special Olympics som är en idrottstävling för enbart personer med handikapp. Steve "byter" namn till Jeffy och ställer upp. Till en början lyckas han lura alla, men hans nyfunna vänner med olika handikapp upptäcker snabbt att Jeffy bara spelar teater. Men ändå står de bakom honom! Jeffy träffar Lynn, som jobbar där och blir förälskad i henne. Men får hon upp ögonen för en gravt förståndshandikappad man? Och hur skulle hon reagera när han berättade sanningen för henne?

Helt otroligt bra film! Flera gånger skrattade jag så att tårarna sprutade! Huvudpersonen, som spelar Jeffy, är Johnny Knoxville (känd från Jackass) och han spelar rollen som förståndshandikappat helt fenomenalt! Jag trodde inte filmen skulle vara så bra, men ack så fel jag hade! Det är inte allt för många komedifilmer som får mig att skratta högt och mycket, men detta är absolut en sån film! En tiopoängs-komedi! 

Originaltitel: Psych: 9
Regissör: Andrew Shortell
Utgivningsår: 2010
Längd: 98 min

Unga vackra Roslyn får nattjobb på det nedlagda sjukhuset St Johns där hon ska sortera och arkivera gamla journaler innan bygget slår igen för gott. Hon tar gärna nattskiftet eftersom hennes man Cole kör taxi nattetid och då hinner dom träffas. Hon är inte helt ensam på jobbet dock. En underlig vakt sitter vid grinden utanför entrén och på femte våningen -  psyk-avdelning 9 - finns Dr Irving Clement som utför samma jobb som Sara gör på första våningen. En seriemördare som kallas "The Nighthawk" härjar samtidigt i staden och polisen Marling kommer ibland förbi för att ställa frågor angående morden som skett inom ett område med sjukhuset som centrumpunkt. Roslyn upptäcker, efter att ha hört konstiga ljud och sett underliga saker, att samtliga offer för seriemördaren har varit patienter på sjukhuset.

Fy fan vilken lam film. Den är långtråkig som fan. Hon som spelar Roslyn (Sara Foster) gör ett uselt jobb tycker jag. Dom försöker blanda in för mycket i filmen och den blir bara rörig. Mycket händer samtidigt och man hinner inte få svar på varför allt sker. Tanken med själva historien är bra, och vem tycker inte att sjukhus och psykavdelningar är läskigt? Men filmen är alldeles för dåligt underbyggt för att fungera. Första halvan av filmen är helt meningslös och jag förstår inte riktigt varför dom inte kunde göra nåt händelserikt istället. 

Originaltitel: Tjorven, Båtsman & Moses
Regissör: Olle Hellbom
Utgivningsår: 1964
Längd: 92 min

Det är sommar på Saltkråkan och Tjorven blir överlycklig när hon får en sälunge av farbror Vesterman. Hon döper genast sälungen till Moses som genast blir en favorit hos alla på Saltkråkan. Men när Vesterman får veta att han kan sälja sälen och få flera hundra kronor för den vill han omedelbart ha den tillbaka. Det tänker Tjorven absolut inte gå med på, så tillsammans med Båtsman och Pelle gömmer hon Moses för farbror Vesterman. Hon ska göra allt för att få behålla sin vän Moses.

Astrid Lindgren i all ära! Men just Tjorven är ingen stor favorit hos mig. Ungarna gillar filmen skarpt, och det är väl det som är det viktigaste. Jag stör mig så otroligt mycket på Stina (Kristina Jämtmark). Det är nästan så man avskyr den ungen. Alltså i filmen, inte på riktigt. Själva ön som är på är så himla mysigt. Hela den "gamla" stilen är jag ju förälskad i. Så är det ju i och för sig i alla Lindgren-filmerna såklart, men jag får aldrig nog.