Originaltitel: Starry eyes
Regissör: Kevin Kolsch & Dennis Widmyer
Utgivningsår: 2014
Längd: 98 min

Sarah – ett talangfullt och ungt stjärnskott som jobbar hårt för att kunna bli någon i Hollywood. Hon jobbar som servitris, men gör allt för att byta karriär och nå sin dröm. En dag får hon ett erbjudande av Astraeus Pictures som hon inte kan tacka nej till: en roll i skräckfilmen ”The Silver Scream” med det lockande löftet om att hon kommer att bli känd över en natt. Enda haken är att hon först måste hon ingå ett dödligt avtal i utbyte.

Bläh. Jag trodde filmen skulle vara bra. Den börjar spännande och man väntar hela tiden på att DET ska hända. Det är verkligen "wait for it.... wait for it..." men det kommer aldrig. Filmen blir bara långtråkig och slutet ska vi, som vanligt, inte ens prata om. Jag förstår inte flugan med att göra filmer med otroligt dåliga slut. Vad hände med alla bra slut? Jag ser hellre ett "dom goda segrar medan dom onda stupar" än det här. Hellre ett förutsägbart slut än dåliga slut man bara blir arg på. Ett plus ska dock Sarah ha, som spelar en otroligt bra roll efter att hon ingått det dödliga avtalet. Bara hennes utseende och kroppspråk gav mig kalla kårar!

Originaltitel: The ringer
Regissör: Barry W Blaustein
Utgivningsår: 2005
Längd: 94 min

Steve hamnar i stora ekonomiska problem. Rikigt stora. Hans kusin kommer med den utmärkta idén att Steve ska fejka att han är gravt förståndshandikappad och delta i Special Olympics som är en idrottstävling för enbart personer med handikapp. Steve "byter" namn till Jeffy och ställer upp. Till en början lyckas han lura alla, men hans nyfunna vänner med olika handikapp upptäcker snabbt att Jeffy bara spelar teater. Men ändå står de bakom honom! Jeffy träffar Lynn, som jobbar där och blir förälskad i henne. Men får hon upp ögonen för en gravt förståndshandikappad man? Och hur skulle hon reagera när han berättade sanningen för henne?

Helt otroligt bra film! Flera gånger skrattade jag så att tårarna sprutade! Huvudpersonen, som spelar Jeffy, är Johnny Knoxville (känd från Jackass) och han spelar rollen som förståndshandikappat helt fenomenalt! Jag trodde inte filmen skulle vara så bra, men ack så fel jag hade! Det är inte allt för många komedifilmer som får mig att skratta högt och mycket, men detta är absolut en sån film! En tiopoängs-komedi! 

Originaltitel: Psych: 9
Regissör: Andrew Shortell
Utgivningsår: 2010
Längd: 98 min

Unga vackra Roslyn får nattjobb på det nedlagda sjukhuset St Johns där hon ska sortera och arkivera gamla journaler innan bygget slår igen för gott. Hon tar gärna nattskiftet eftersom hennes man Cole kör taxi nattetid och då hinner dom träffas. Hon är inte helt ensam på jobbet dock. En underlig vakt sitter vid grinden utanför entrén och på femte våningen -  psyk-avdelning 9 - finns Dr Irving Clement som utför samma jobb som Sara gör på första våningen. En seriemördare som kallas "The Nighthawk" härjar samtidigt i staden och polisen Marling kommer ibland förbi för att ställa frågor angående morden som skett inom ett område med sjukhuset som centrumpunkt. Roslyn upptäcker, efter att ha hört konstiga ljud och sett underliga saker, att samtliga offer för seriemördaren har varit patienter på sjukhuset.

Fy fan vilken lam film. Den är långtråkig som fan. Hon som spelar Roslyn (Sara Foster) gör ett uselt jobb tycker jag. Dom försöker blanda in för mycket i filmen och den blir bara rörig. Mycket händer samtidigt och man hinner inte få svar på varför allt sker. Tanken med själva historien är bra, och vem tycker inte att sjukhus och psykavdelningar är läskigt? Men filmen är alldeles för dåligt underbyggt för att fungera. Första halvan av filmen är helt meningslös och jag förstår inte riktigt varför dom inte kunde göra nåt händelserikt istället. 

Originaltitel: Tjorven, Båtsman & Moses
Regissör: Olle Hellbom
Utgivningsår: 1964
Längd: 92 min

Det är sommar på Saltkråkan och Tjorven blir överlycklig när hon får en sälunge av farbror Vesterman. Hon döper genast sälungen till Moses som genast blir en favorit hos alla på Saltkråkan. Men när Vesterman får veta att han kan sälja sälen och få flera hundra kronor för den vill han omedelbart ha den tillbaka. Det tänker Tjorven absolut inte gå med på, så tillsammans med Båtsman och Pelle gömmer hon Moses för farbror Vesterman. Hon ska göra allt för att få behålla sin vän Moses.

Astrid Lindgren i all ära! Men just Tjorven är ingen stor favorit hos mig. Ungarna gillar filmen skarpt, och det är väl det som är det viktigaste. Jag stör mig så otroligt mycket på Stina (Kristina Jämtmark). Det är nästan så man avskyr den ungen. Alltså i filmen, inte på riktigt. Själva ön som är på är så himla mysigt. Hela den "gamla" stilen är jag ju förälskad i. Så är det ju i och för sig i alla Lindgren-filmerna såklart, men jag får aldrig nog.