Originaltitel: Never let me go
Regissör: Mark Romanek
Utgivningsår: 2010
Längd: 103 min

Vi får först följa Kathy, Tommy och Ruth år 1978 när de är 11 år gamla. Dom verkar tilll en början vara vanliga föräldralösa, men det dröjer inte länge innan små detaljer får oss att ana att det är något speciellt med barnen på skolan Hailsham. Dom är födda och uppfostrade som donatorer. I deras värld går livet ut på att dom ska donera sina organ till behövande - för att slutligen somna in och aldrig mer vakna. Sitt öde har dom känt till så länge dom kan minnas och hur tragiskt det än kan tyckas vara finns det ingen anledning att ifrågasätta det som är den enda verklighet dom känner till.

Jag tycker denna filmen va så kass. Den är långtråkig, seg och trist. Men det är också en film som rör frågor om ny vetenskap inom sjukvården, när vår vilja att rädda liv går över gränsen. Vad kommer hända i framtiden? Kommer vi kunna klona våra inre organ för att hjälpa andra? Jag stör mig på att upproret aldrig kommer. Vem vill leva så liksom? Att leva en kort stund, för att donera sina organ till andra så att DOM ska få leva medan man själv dör? Jag undrar varför ödet bara accepteras. Bläh.