Originaltitel: Sendero / Path
Regissör: Lucio A. Rojas
Utgivningsår: 2015
Längd: 85 min

Ana är en ung kvinna som just fått stipendium för att studera i ett annat land. Hon bestämmer sig för att fira tillsammans med fyra av sina vänner och beger sig på en resa över helgen ut ur staden. På vägen ser dom en främmande kvinna sitta helt blodig mitt i vägen. När gänget stiger ut för att hjälpa kvinnan blir dom nedslagna, kidnappade och vaknar upp i huset hos en väldigt konstig och sinnessjuk familj.

Spanska regissörer är rätt kända för att inte ha några gränser. Filmen är riktigt vidrig med blod, våldtäckt, död och konstig historia. Vissa scener får innehållet i magen att virvla runt ordentligt. Jag är ändå rätt härdad när det kommer till film, men det är inte första gången jag reagerar med kräkkänsla på en spansk film. Filmen i sig är inte så bra. Eller jo, den är rätt spännande med slutet flyter liksom ut i ingenting vilket gör att filmen i sig inte blir så bra alls när man tänker efter nu i efterhand.

Originaltitel: Bamse och häxans dotter
Regissör: Christian Ryltenius & Maria Blom
Utgivningsår: 2017
Längd: 60 min

Lova är trött på att bo ensam och utfryst i skogen med sin mamma som är häxa. Hon letar sig till byns skola för att där få vänner, men det är inte så lätt att komma utifrån och har man aldrig haft vänner är det svårt att veta hur man gör. Samtidigt smider den illvillige och girige Krösus Sork planer på att spränga dammen för att komma åt guldet som ligger på botten. En sådan sprängning skulle innebära en översvämning av hela byn, så att alla dess invånare skulle bli tvungna att flytta. Detta är såklart inte ok med Bamse, som sätter hårt mot hårt för att rädda sitt samhälle. Av en slump råkar Krösus just då på den missförstådda och ensamma Lova och lovar henne vänskap mot lite hjälp.

Jag är absolut inget Bamse-fan med att titta på denna film som vår fredagsfilm va faktiskt rätt mysigt! Nellie älskar ju Bamse så hon hade verkligen sett fram emot denna film! Filmen handlar om utanförskap och vänskap och lägger mycket fokus kring dom ämnena. Animationen är väldigt fin om man jämför med dom gamla Bamse-filmerna. Filmen är ungefär en timma lång vilket är alldeles lagom!

Originaltitel: The babysitter
Regissör: McG
Utgivningsår: 2017
Längd: 85 min

12-åriga Cole är galet förälskad i sin snygga barnvakt Bee. Hon är cool, snygg och underbar på alla sätt som Cole inte än. En kväll när Bee är barnvakt då hans föräldrar ska ut på middag, ser Cole det otänkbara. Till sin fasa upptäcker han att Bee är med i en satanistisk sekt som utför blodiga ritualer tillsammans med sina vänner i hans vardagsrum. Han inser snart att planen för denna sekt är att offra honom också.

Detta är en skräckkomedi, och i skräckkomedier är det verkligen den enda genren som det ä tillåtet att överdriva allting till max! Det gör ändå inte filmerna dåliga alls! Läskig är den ju inte alls, men det brukar det inte vara i denna genren utan den är mest rolig. Jag gillade den faktiskt. Mycket blod och sprängda huvuden ska man vara beredd på. Skådisarna är perfekta och handlingen är - om en aning förutsägbar - ändå ganska roande. Det läskigaste va alla jävla spindlar dom är tvugna att ha med. Det får mig att spy.

Originaltitel: Kidnap
Regissör: Luis Prieto
Utgivningsår: 2017
Längd: 96 min

En lugn dag i parken blir till tragedi när Karla ser hur två personer knuffar in hennes 7-åriga son Frankie i en förfallen bil utan registreringsskyltar och kör i väg med hastig fart. Utan mobil att kontakta med, tvingas hon att ta upp jakten på egen hand. Hon får inte tappa kidnapparnas bil ur sikte, vilket är lättare sagt än gjort på motorvägar. Men med bensintanken farligt nära tom, står Karla inför svåra beslut om hon någonsin ska få se sin son igen.

Helt okej film. Även om 90% av filmen handlar om en biljakt så fångade filmen mitt intresse snabbt och den är väldigt spännande. Dock gillar jag ju inte Halle Berry som spelar Karla, men det kan man bortse ifrån. Sage Correa som spelar Karlas son Frankie gör en otroligt bra roll för sin ålder. Att ens barn ska bli kidnappad är min värsta mardröm. Fy fasiken vilken ångest man lär få och filmen i sig gör att man får ångest över hennes kidnappade son. Jag tycker att filmen är helt klart sevärd!

Originaltitel: 1922
Regissör: Zak Hilditch
Utgivningsår: 2017
Längd: 101 min

Året är 1922 och Wilfred bor tillsammans med sin fru Arlette och deras son Henry på en ranch någonstans i Nebraska. Majsfälten svajar i vinden och skörden har varit bra dom senaste åren. Arlette har ärvt marken av sin far men trivs inte alls. Hon har stora planer på att sälja gården och flytta in till staden Omaha där hon kan öppna en klädbutik. Wilfred och Henry vill däremot stanna kvar på landet och fortsätta leva sitt liv i den underbara idyllen. Maken bygger upp ett hat mot frun och inser att det enda sättet att behålla gården är om Arlette försvinner.

Jag tyckte väldigt mycket om omgivningen och själva miljön, men filmen va otroligt seg och det hände inte allt för mycket. Man väntade hela tiden på att något stort skulle hända (det är ju ändå en novell av Stephen King) men det stora "boom":et kom aldrig. På något sätt är ändå historien spännande eftersom att man hela tiden tänker att det skulle komma någon form av överraskning - vilket aldrig kom. Däremot bestod filmen av extremt mycket råttor, så har du råttfobi får du vara beredd på detta.